månadsarkiv: juni 2014

14 Digitalt berättande och lärande

Alexander refererar till hur på sin tid redan hans grekiske namne undervisades av Aristoteles med hjälp av berättelser. Digitala material har av förklarliga skäl inte använts fullt så länge inom undervisningen, men åtminstone sen 60-talet. Idag använder vi pedagoger oss av dem i allt högre utsträckning. Så digitalt berättande och lärande ger sig efterhand som en naturlig kombination – och hans översikt visar att det redan hunnit uppstå många olika tillämpningar.

En översikt som fick mig att inse att jag som pedagog ägnat mig Ã¥t detta pÃ¥ fler sätt än jag varit medveten om. Dvs inte bara som inslag i distanskurser eller i samband med haikurymden.se, den hemsida om konsten att skriva haiku som jag för ganska mÃ¥nga Ã¥r sen skapade för att lära mig hur man gör hemsidor (samtidigt lärde jag mig ocksÃ¥ att föreställningen om haiku som ett litet, lätt avgränsat omrÃ¥de var nÃ¥got av en missuppfattning!). Till ”digital storytelling in education” räknas visst även det youtubeklipp baserat pÃ¥ en intervju om skrivarkurser som Selene Hellström gjorde med mig för nÃ¥gra Ã¥r sedan. I alla fall om man utgÃ¥r frÃ¥n den definition Alexander ger, eftersom den även inbegriper videoklipp där pedagoger presenterar sig själv och sitt ämne för sina studenter.

Hemsidesprojektet lärde mig som sagt bÃ¥de nÃ¥got om det digitala verktyget och om stoffet – precis sÃ¥ som Alexander framhÃ¥ller att det fungerar i undervisningsprojekt där eleverna fÃ¥r närma sig ett ämne genom att skapa egna digitala berättelser. Eleverna lär sig bÃ¥de digital design och en hel del om den aktuella berättelsens ämne. Till Alexanders resonemang skulle jag vilja tillägga att det kan medföra att eleverna dessutom själva i viss mÃ¥n blir lärare inom det aktuella omrÃ¥det – resultatet av de digitala berättarprojekten kan bli undervisningsmaterial som ibland innehÃ¥ller material som inte bara är nytt för kamraterna, utan även för deras lärare. Dvs eleverna kan delvis bli lärare…inte bara vad gäller den digitala tekniken (där han ju lyfter fram att somliga kan vara en resurs för sina lärare) utan även ifrÃ¥ga om en vissa specifika ämneskunskaper. En aspekt som vi som har folkbildningspedagogik i ryggmärgen (eller gillar Freires syn pÃ¥ lärande, med lärarelev och elevlärare i en dialogisk, snarare än vertikal relation) är särskilt uppmärksamma pÃ¥…

Som skrivpedagog kan jag inte lÃ¥ta bli att framhÃ¥lla att sistnämnda aspekt gäller alla typer av berättarprojekt, inte bara digitala. En naturlig följd av den research som ett berättarprojekt kan rymma – oavsett om det rör sig om multimediaprojekt, en teaterpjäs eller en litterär text.  (När en kulturjournalist uttryckte sin respekt för Carl-Johan Vallgrens kunskaper om konstförfalskning undslapp han sig att han var tvungen att bli fil kan i ett nytt ämne för varje roman).
Är författarens jobb ofta ett ensamjobb så lämpar sig förstås multimediaproduktioner ofta bättre som grupparbeten. (Låt vara att vi iofs sett många exempel på författarsamarbeten på senare år, gäller inte minst deckargenren) Alexander lyfter fram att elever även lär sig samarbete när de får jobba med digitala berättarprojekt. Där associerar jag som dramapedagog samtidigt även till vad det innebär att jobba med teaterprojekt.

Så en del av poängerna med digitalt berättande i skolan som Alexander lyfter fram är inte unika för just digitala medier. De som är unika och därför i mina ögon viktigast, har att göra med att, som han inledningsvis framhåller,  elevernas upplevelsevärld idag är genomsyrad av digitala medier.  Det bidrar till att de tilltalas av att få jobba med egna produktioner, inte bara konsumera andras. Något som samtidigt gör dem till mer medvetna konsumenter. De utvecklar mediekompetens.
Häri kan jag se paralleller till skrivarkurser – där deltagarna efter ett tag börjar läsa böcker pÃ¥ ett annat sätt, som författare…och genomskÃ¥dar författarknepen pÃ¥ ett sätt de inte gjorde innan. Och det är ingen slump att skrivarkurser tagit fart i vÃ¥r tids massmediala kultur, människor vill inte bara konsumera budskap och tolkningar utan även hitta sin egen röst, skapa sina egna definitioner…NÃ¥got som, oavsett mediet, dock tar sin tid – det gÃ¥r snabbare att läsa en bok eller konsumera en multimediaproduktion än att producera den.

SÃ¥ vill man jobba med berättarprojekt som verktyg för lärande är det viktigt att avsätta tillräckligt med tid – för spÃ¥ning, research, planering, lära sig teknik (inkl. digitala och/eller litterära verktyg och stilmedel) osv.  Att man, som Alexander nämner, kan jobba med ämnesövergripande projekt, borde kunna göra det lättare att fÃ¥ loss tillräckligt med tid, förutsatt att alla i lärarlaget är med pÃ¥ noterna tänker jag. (Formuleringen ”tänker jag” vald här eftersom jag själv främst jobbar inom folkbildningen med kurser som vänder sig till vuxna, lÃ¥t vara att det händer att jag dyker upp i ungdomsskolan i samband med projekt av typen Skapande skola o dyl)