månadsarkiv: januari 2014

Vad är inte en berättelse?

Bryant Alexander frÃ¥gar sina studenter, innan de fÃ¥r ge sig i kast med försök att definiera vad en berättelse är.  Ett fiffigt sätt att uppmärksamma berättarkonsten som det vittomspännande, tidlösa fenomen den är – frÃ¥gan vad en berättelse är brukar ge upphov till fler associationer och mer omedelbara svar.
Alexander gör en poäng av att sÃ¥ snart medier hunnit bli uppfunna börjar människor använda dem för att skapa berättelser – sÃ¥väl fiktiva som dokumentära.
Vad är då en berättelse? Alexander försöker sig på en syntes av några tänkares olika definitioner, alltifrån Aristoteles dramaturgi via Freytag till nutida skrivarkursledare: ”For a given audience, a story, is a sequence of content, anchored on a problem, which engages audience with emotion and meaning”.
Publiken är viktig i sammanhanget: vad som uppfattas som en berättelse kan skilja sig mellan olika målgrupper. Sekvensen, raden av exempelvis bilder eller scener, bidrar till den utsträckning i tiden som skiljer berättelsen från den mer punktuella anekdoten.
Samtidigt händer det förstÃ¥s att publiken som bara fÃ¥r se en enda bild föreställer sig ett före och ett efter, det vill säga ser framför sig en berättelse och är medskapande pÃ¥ sÃ¥ vis. NÃ¥got liknande gäller inledningar till romaner och noveller där författaren gÃ¥r mitt in i skeendet – Alexander citerar bland annat den första meningen i Kafkas ”Förvandlingen”, som bÃ¥de väcker nyfikenhet pÃ¥ vad som hänt innan och pÃ¥ hur det i fortsättningen ska gÃ¥ för stackars Gregor Samsa. Kafkas mästerverk lever onekligen upp till kriteriet att fokusera pÃ¥ ett problem som väcker publikens känslor.

Med en definition på vad en berättelse är blir det möjligt att:

  1. fastställa i vilken mån ett digitalt objekt är en berättelse
  2. utforska på vilket sätt digitala berättelser som använder cyberkulturens unika möjligheter kan möjliggöra nya sidor av berättarkonsten

Med tanke pÃ¥ att Alexander i sin genomgÃ¥ng av ämnet dramaturgi begränsat sig till den s k klassiska dramaturgin – treaktsstrukturen med anslag, konfliktpresentation, vändpunkter, upptrappning, konfliktlösning och avtoning – sÃ¥ kan intrycket uppstÃ¥ att objekt och verk som bygger pÃ¥ alternativa dramaturgimodeller sÃ¥som resan, episkt berättande, lyriskt berättande och associativt/drömskt berättande (tänk Brecht, tänk Beckett, tänk Strindbergs ”Drömspel” etc) inte ryms i hans definition av begreppet berättelse. Är inte det en onödig begränsning? Med tanke pÃ¥ de nya möjligheter att jobba associativt -  med collage, montage osv som just cyberkulturen öppnar – bidrar inte en sÃ¥dan begränsning till att definitionen i viss mÃ¥n blir kontraproduktiv?