Berättarflödet: praktiska lektioner i att spåna, planera och utveckla

När Alexander beskriver hur en tredagars workshop utifrån CDS klassiska modell kan se ut, tar han upp en rad frågeställningar som deltagarna ställs inför, olika planeringsverktyg som de kan välja bland, samt inte minst några av videomediets specifika förutsättningar som de får förhålla sig till när de utformar sina manus. En översikt ges över digitala verktyg, med fokus på olika typer av mjukvara som kan vara aktuell i sammanhanget ges – med brasklappen att de konkreta exemplen på ledande programvaror utgör en resumé som iaf delvis hunnit bli historia…

Däremot tänker jag att frågeställningarna, planeringsverktygen och en del av videomediets specifika berättarförutsättningar som Alexander tar upp kommer att stå sig längre. Det gäller frågeställningar av mer övergripande karaktär som kan hjälpa deltagarna att komma igång med sin berättelse:

  • Är det en person, ett problem eller ett ting som du vill berätta om? Är det en person kan biografiska berättelser tjäna som modeller. Handlar det om ett problem kan det behöva sättas in i ett sammanhang, ett händelseförlopp – hur har problemet uppstÃ¥tt och vart är det pÃ¥ väg att utvecklas? Om ett ting ska stÃ¥ i fokus – vilket är dess historia?
  • Vilka media tänker du pÃ¥? Finns redan nÃ¥gon form av bild- eller ljudmaterial tillgängligt, i hemmet eller museum, arkiv osv som kan komma till användning eller ge uppslag?
  • Vilken publik är berättelsen tänkt för?
  • Hur mycket gÃ¥r det att berätta pÃ¥ tre minuter? Om idéen verkar vara för omfattande, hur kan den koncentreras, kortas ner?

Till videomediets förutsättningar hör dessutom att det rör sig om en multimediaproduktion, berättarrösten ska inte säga allt – det ska även finnas utrymme för bild och ljud. Cirka 150 ord anger Alexander som en tumregel för själva speakermanusets omfattning i en treminuters video. Sedan innefattar skrivprocessen även idéer om bilder, ljud osv. Något som kan anges i olika format – klassiska manusformat eller brödtext som avbryts av noteringar om andra mediainslag. Deltagarna väljer själva om de skriver på papper eller dator eller lägger upp en wiki osv. För en del fungerar bildmanus bättre som planeringsverktyg, medan andra kan få en puff av att titta på olika mallar. Några kan gilla att sätta upp sitt bildmanus på en vägg (ger möjligheter till social interaktion) andra föredrar att lägga det på sitt skrivbord (mer begränsad social interaktion) och en del föredrar att bara jobba i sin dator (mer privat process).

Sju berättarprinciper för videomediet som CDS workshops framhåller:

  • Valet av synvinkel – oavsett hur balanserad eller neutral framställningen är ger valet av synvinkel uttryck för berättarens perspektiv
  • En dramatisk frÃ¥ga – som först löses efterhand. Kan vara en tydlig ”Hur ska det gÃ¥?” eller lite mer subtil.
  • Skapa känslomässigt engagemang
  • Berättarrösten kan ladda och ge djup Ã¥t berättelsen
  • BÃ¥de musik och ljudeffekter kan användas för att lyfta fram, tona ner osv.
  • Berättarekonomi. Publiken mÃ¥ste fÃ¥ utrymme att hinna ta in sÃ¥väl bilder som ljud och ord. Det är lätt att prata för snabbt.
  • Tempoväxlingar. Ett varierat tempo hÃ¥ller publikens intresse vid liv. En princip som kan blir uppenbar när den illustreras med konkreta exempel.

Jag noterar att flera av de här aspekterna är så pass övergripande att de gäller för de flesta former av berättande (många känner jag igen i egenskap av skrivpedagog, det gäller även det som tas upp ang. ordval, ordklasser, bildspråk, komposition osv), andra är mer videospecifika. Deltagarna i den typ av workshopmodell Alexander beskriver kan själva välja angreppssätt i en del hänseenden, exempelvis huruvida bildmaterial illustrerar eller kompletterar ordmaterialet – i andra hänseenden är de mer styrda av CDS tappning vad gäller videoproduktion (gäller exempelvis synen på berättarröstens roll som ryggrad i berättelsen kring vilken sedan andra media läggs till. Det finns ju inget principiellt skäl varför en videoproduktion inte skulle kunna börja med bilddelen…)

Nu tar Alexander även upp fler arbetssätt än CDS, dvs några varianter för den som jobbar på egen hand: a) att börja i liten skala, med ett enstaka inslag – det kan vara att ta ett foto eller remixa en fri resurs eller kanske skriva ett stycke som utspelar sig mitt i en berättelse som man fortfarande inte känner till…sen lägger man ut skapelsen på webben, för att återvända till den och bygga vidare efterhand b) att börja i andra änden, planera ett större projekt c) slutligen kan metoderna kombineras, i en femfasmodell över processen:

  1. Sp̴na Рoch till̴ta sig g̦ra s̴ ett bra tag
  2. Planera förproduktionen
  3. Produktionen
  4. Den digitala berättelsens sociala fortlevnad
  5. Efterlivet (när t ex formatet gått ur tiden)

Jag kan fundera över om det inte vore rimligt att även ta upp punkt 4&5 i en workshop av den modell som Alexander beskriver – iaf för de som bland publiceringsalternativen han anger, dvs DVD eller webb, väljer sistnämnda…

Hursomhelst, den praktiska pedagogen inom mig tilltalas av de många användbara infallsvinklarna och tipsen på digitala planeringsverktyg i Alexanders kapitel om Berättaflödet.

Kommentera