Den oändliga historien – nätverksboken

FrÃ¥gan var en berättelse börjar och slutar är inte ny – Alexander nämner litteraturvetenskapliga begrepp som  intertextualitet och dekonstruktion, som redan fanns före webbens födelse. Begrepp som utgÃ¥r frÃ¥n att texters tillblivelse respektive innebörd är beroende av en kontext, en kontext som befinner sig i ständig förändring…

Jag kommer att tänka på Anders Olssons diskussion av textbegreppet i ”Den okända texten”, där han inte bara noterar ”en osäkerhet i bestämningen av en texts gränser” när han citerar Derridas yttrande att en text ”har alltid många tidsåldrar”  utan även anknyter till betydligt äldre traditioner (”Själva Derridas sätt att grafiskt lägga texter och kommentarer sida vid sida, insprängda, överflyglande varandra i ett verk som Glas påminner starkt om polygrafin i Talmudutgåvor”). Ses texten som ”ett oavslutat spel med mening” är det bara följdriktigt att som Derrida beteckna den som ”ett föräldralöst barn”. En syn som ställer frågan om upphovsmannaskap på sin spets på ett liknande vis som Alexander är inne på att göra när han vidgår ämnet utifrån den cyberkultur som växt fram i och med utvecklingen av nutidens sociala medier.

Synen pÃ¥ författarskap och den lagstiftning kring upphovsrätt som Alexander betecknar som romantisk ställs mot fenomen som remixkultur och Creative Commons-projekt. Jag kanske upplever att Alexander stundom ägnar sig Ã¥t Web 2.0-romantik, tonvikten pÃ¥ de kreativa möjligheterna är förstÃ¥s entusiasmerande. Samtidigt tror jag det är viktigt att även vara vaken pÃ¥ andra aspekter,   exempelvis fenomenet robotböcker som Rasmus Fleischer bland annat tagit upp i blogginlägget ”Tre vÃ¥gor av print-on-demand: frÃ¥n författarnas befrielse frÃ¥n förlagen till förlagens befrielse frÃ¥n författarna”

Hursomhelst ser Alexander tre alternativ för dagens författare, vad gäller förhållningssätt till de sociala mediernas nätverkskultur:

1)      aktivt nätverka och lägga upp sitt stoff i delar som är inbördes sammanlänkade på flera olika vis och även länkar vidare utåt i nätet till andra medier, källor och berättelser samt förvänta sig att de som tar del av stoffet även bidrar med inlägg och länkar

2)      acceptera nätverksmiljön, att de som tar del av stoffet även bidrar med inlägg och länkar, men inte aktivt uppmuntra till det

3)      stanna utanför sociala media, välja format som avgränsas genom att vara offline (t ex CD, DVD) eller är analoga (pappersböcker, teater, m m)

Nätverksboken som begrepp beskriver fr a de fenomen som uppstår utifrån förstnämnda förhållningssätt: hur berättelsen och interaktion med dem som tar del av (jag skulle vilja säga: även tar del i) den är utspridd över tid och på olika platser i de sociala mediernas värld.

Esposito beskriver nätverksboken som en plattform på vilken besökare bygger material i en kollaborativ rymd, medan Vershbow istället utgår från ett annotationskoncept och betonar en primär källa kring vilken besökare reflekterar.

Om jag håller mig till haikuvärlden får Espositos beskrivning mig att tänka på projekt som  World Kigo Database, som dock skiljer sig från Wikipedia genom att vara modererad av grundaren – men även Wikipedia har en utgivarstrategi. Som Alexander noterar: öppenhet för användarbidrag kräver någon form av utgivarstrategi, den/de som skapar en nätverksbok blir redaktörer eller arkivarier eller någonting däremellan – beroende på nivån av kontroll som de utövar (hur ofta man ser över innehållet, policy angående bidrag, osv)

Tittar jag pÃ¥ Thomas Pynchon-wikin som Alexander nämner sÃ¥ funderar jag kring om det alls är möjligt att stanna utanför sociala media, oavsett i vilken form man publicerar sig. En wiki som lever upp till Vershbows annotationskoncept i sÃ¥ mÃ¥n att den utgörs av besökarnas reflektioner, kommentarer, förklaringar osv kring varje sida i Pynchons – analogt publicerade – romaner. LÃ¥t vara att det inte är Pynchon själv som skapat wikin och själva romanen finns inte utlagd…

Det får mig att tänka på hur sociala medier kan påverka vårt sätt att läsa böcker – även de som enbart publiceras i pappersform. En annan aspekt är förstås att sociala medier kan vara en del i analoga böckers tillkomst eller vidareutveckling. Alexander nämner Vaidhyanats The googlization of everything, Rheingolds Smartmobs samt Dann Gillmors som han formulerar det ”crowdsourcade” redigering av WE THE MEDIA.

Crowdsourcad redigering är egentligen vad vi ägnar oss Ã¥t i skrivarkurser tänker jag, oavsett om i analog form eller online – dock i mer eller mindre slutna forum. En fördel med öppet blokande är förstÃ¥s annars att en författare kan bygga upp en läsekrets allteftersom bloken växer fram.

Sen kan stoffet i en berättelse som publiceras i sociala medier förstås spridas ut i en mångfald olika arenor,  det uppstår en transmedial berättelse. Lustigt nog faller Alexander tillbaka på Tolkiens begrepp subcreation, skapandet av en värld som skiljer sig från vår men kan kännas tillräckligt väl konstruerad för att det skapa en närmast uppslukande upplevelse av den.

Den som vill skapa en transmedial berättelse måste givetvis lära sig olika plattformer, tänka om vad gäller mediastrategi utifrån de olika mediernas förutsättningar. Det kan dessutom bli aktuellt att skapa mer innehåll än man ursprungligen tänkt sig, eftersom man kanske riktar sig till en publik som inte går in på alla plattformar där nätverksboken utspelar sig.

Oavsett om man håller sig till en eller flera plattformer, så måste den som skapar en nätverksbok till skillnad mot en traditionell boks författare vara beredd på att i alla fall delvis tappa kontrollen över berättelsen. Kanske hade det varit en poäng om Alexander tagit upp något belysande exempel här, för att synliggöra proportionerna. Jag tänker att det snarare är en skillnad i grad än art jämfört med publicering i analoga former. Att iaf delvis tappa kontrollen över sin berättelse är en realitet för den som skriver dramatik eller får sin bok adapterad till filmmanus (eller för den delen, läst och recenserad). För att inte tala om alla duktiga pedagoger som designar undervisningssituationer i form av berättelser, även klassrum kan ju vara interaktiva…

Sen kan det förstÃ¥s hända intressanta saker när en sÃ¥dan berättelse  mixas in i en annan, social berättelse, pÃ¥ sociala media… Astronomen Megan Argo ville inte bara publicera material kring upptäckten av en supernova i form av en vetenskaplig artikel i en facktidskrift, utan ville även nÃ¥ en bredare publik. Det gjorde hon genom att lägga in en populariserad version i form av en berättelse pÃ¥ fanfictionsajten för en brittisk science-fiction-serie. Den berättelsen kom sedan dessutom att dramatiseras av tvÃ¥ skÃ¥despelare och publiceras som en podcast.

Det får mig att tänka på tjugokronorssedeln i min plånbok, vad som en gång i tiden började med en tävling i att skriva geografiböcker:

liten_nilsholgersson

Berättelser kan fÃ¥ vingar, analoga som digitala…

Kommentera