Poddar, webbvideo, medieläskunnighet, pranks och Peter och vargen

Digitala ljudfiler som går att ladda ned – podcasts eller i vardagligt tal poddar – kan rymma allt från muntligt berättande till radioteater. Här bidrar den mänskliga rösten till att skapa en känsla av närvaro (om man bortser från rena musikpoddar). I regel rör det sig om en hel serie, ett antal avsnitt, snarare än en enskild ljudfil. Serien kan utgöras av avsnitt ur ett manus, dokumentärt eller fiktivt (exempelvis en serie historiska biografier eller en kapitelroman) som en berättare läst in. Då hörs bara en enda röst, såvida inte berättaren väljer att gestalta olika rollfigurer genom att variera tonläge, uttal osv. I andra poddar är det flera personer som kommer till tals – exempelvis faktapoddar i form av en intervjuserie med experter eller stafettberättelser där varje författare själv läser in det avsnitt han/hon skrivit. Vidare finns poddar som skapar en scenografi kring berättelsen med hjälp av ljudeffekter, en del lägger även in musik för att skapa olika stämningar. Variationsmöjligheterna är många.

Poddarna kan spelas upp direkt via en webbläsare men även tillgängliggöras via Itunes poddkatalog. Publicerade RSS-flöden kan hittas och laddas ned via RSS-läsare. Ljudfilerna kan spelas upp i varje typ av mp3-spelare, såväl mobil som dator och surfplatta, vilket kan ge något olika upplevelser. Via webbläsaren kan poddproducenten bidra med kompletterande information och den som sitter vid sin dator kan dessutom själv söka efter kompletterande material – till skillnad mot den som är ute och går och lyssnar via mp3-spelaren.

De flesta poddar som Bryan Alexander nämner verkar inte rymma den typ av möjlighet till direkt och offentlig interaktion mellan producent och publik som annars karaktäriserar sociala media. Det blir inte minst blir påfallande i jämförelse med de exempel på webbvideoberättelser som han tar upp. Kan skillnaden ha att göra med att det för poddar inte finns någon webbplats av samma karaktär och dignitet som Youtube?
En webbtjänst Alexander omnämner som verktyg för att skapa asynkrona multimediadialoger är Voicethread, vilken numera även finns som app. Vad jag kan se efter en del research på webben verkar den främst användas av och marknadsföras mot utbildningsinstitutioner, som ganska snart brukar betala för skollicenser eftersom tjänsten annars är ganska begränsad.

För att återgå till frågan om skillnaden mellan poddar och webbvideo som sociala media: kan skillnaden i genomslagskraft ha att göra med att filmmediet kanske upplevs som mer omedelbart i vår visuellt orienterade kultur? Vilket skulle kunna bidra till att webbvideo upplevs som mer lättillgängligt uttrycksmedel och närmare till hands. Lägg därtill att man kan använda samma kamera som för stillbilder. (Dessutom inkluderar webbvideo ljud, men inte v.v.)

Hursomhelst, som Alexander konstaterar: publik i traditionell mening gÃ¥r det inte längre att tala om vad gäller Youtube. Amatörer och den professionella Ã¥terfinns i alla roller – som tittare, som arrangörer, som dem som laddar upp innehÃ¥ll och dem som skapar nytt, dem som kommenterar och dem som delar osv. De innovativa webbvideoberättelser han tar upp utgörs av serier som är inbäddade i en sfär av social interaktivitet. De bygger upp en verklighetsillusion bÃ¥de genom en realistisk stil och genom att ta hjälp av tittarna som blir en sorts medspelare. Dvs fansen som gör blogginlägg, wikis, fanvideos osv, sÃ¥ berättelsen inte längre är klart avgränsad, utan sprids ut över nätet via sociala media. NÃ¥got som rymmer flera aspekter. Historien kring lonelygirl15 utgör ett intressant exempel.

Medieläskunnighet, pranks och Peter och vargen

När det tack vare uppmärksamma fans granskningar och diskussioner uppdagades att lonelygirl 15 i själva verket var en fiktion, blev den nyhetsstoff i stora tidningar som New York Times, Los Angeles Times m fl. Avslöjandet ledde till att serien blev allmänt känd och än mer spridd än innan! Vilket om nÃ¥got illustrerar Bryan Alexanders iakttagelse att en fiktiv videoberättelse som utger sig för att vara dokumentär inte bara lever pÃ¥ den godtrogna publik som engagerar sig i rollfigurernas öden och tror att det rör sig om verkliga personer – utan den lever även pÃ¥ dem som gör en sport av att avslöja bluffen. De som siktar in sig pÃ¥ att genomskÃ¥da bluffen utvecklar den uppmärksamhet och beredskap till närmare granskning som utgör en viktig del i vad som brukar betecknas som medieläskunnighet.

Att inte låta sig duperas av allt som visas och sägs på webben är kanske viktigare än någonsin – och att få upp ögonen för hur lätt det är att luras kan vara en början. Fast kanske inte bara i den bemärkelse Alexander nämner här, utan även i bemärkelsen att lura andra!
Som skrivpedagog upplever jag ofta hur skrivarkurser påverkar deltagarnas sätt att läsa, blicken skärps för olika retoriska knep som författare använder sig av. Överfört till sociala media: att själv bygga en verklighetsillusion med hjälp av sociala media är ett sätt att upptäcka hur det går till…att luras.

Sen haltar kanske jämförelsen i ett hänseende: innehÃ¥ll pÃ¥ sociala media sprids med viral hastighet och hur blir det om vi, för att se hur det fungerar, bidrar till att det sprids ännu fler virala vandringsmyter? Hur ska viralgranskarna -  även om de är mÃ¥nga fler än Metros – hinna med? Och sÃ¥ var det det där med Peter och vargen: risken att, när fejk och prank blir vanligare än nÃ¥got annat, ingenting pÃ¥ nätet längre tas pÃ¥ allvar, dvs heller inte det som kanske borde tas pÃ¥ allvar.

Fast sen slÃ¥r det mig att man i och för sig skulle kunna ha ett upplägg där kursdeltagare/elever fÃ¥r jobba med bÃ¥da aspekter samtidigt: att skapa och avslöja en fejk. Dvs den klassiska dramauppgiften att lÃ¥ta var och en berätta tvÃ¥ saker om sig själv, en som är sann och en som är pÃ¥hittad – sen fÃ¥r de andra i gruppen gissa vilken som är den pÃ¥hittade. Det gÃ¥r ju ocksÃ¥ att göra i digital form, lÃ¥t vara att det kan kräva lite mer tid och jobb än en enkel muntlig berättelse.

Kommentera