Det nya digitala berättandet

Förutsättningarna för digitalt berättande har förändrats kraftigt sen millenieskiftet. År 2004 myntade Tim O’Reilly termen ”Web 2.0”, på senare år talar man snarare om sociala media, men båda begreppen står för samma sak. Dels har det blivit oerhört mycket enklare att publicera sig på webben, det är inte längre nödvändigt att lära sig html och investera i diverse program plus domäner och webbhotell, utan det finns färdiga mallar och ”gratis” utrymme att tillgå för den som exempelvis vill blogga eller skapa en facebooksida. Användarna kan fokusera på innehåll istället för form. Dels har relationen mellan dem som tar del av och dem som skapar webbinnehåll blivit en helt annan: det sociala elementet finns redan inbyggt i Web 2.0-plattformers arkitektur med sina kommentarfunktioner, gilla-knappar, möjligheter att länka, tagga och så vidare. Flera användare kan också bygga objekt och samlingar tillsammans, exempelvis skapa en wiki eller organisera bilder på Flickr, för att nämna ytterligare två (av ständigt fler!) sociala media.

Haikurymden är ett levande exempel på teknikskiftet: www.haikurymden.se skapades i samband med en kurs i webbdesign i början av 2000-talet och byggdes från grunden i html. Bloggen digitalavisioner.haikurymden.se är istället snabbfix utifrån en wordpressmall, med den sedvanliga nackdelen: inskränkta möjligheter vad gäller designen (exempelvis ligger kommentarfunktionen inte där jag hade lagt den om jag själv utformat sidan från grunden).
En annan aspekt jag tänker på i samband med bloggexplosionen: hur många övergivna bloggar ligger och guppar ute på nätet? Sådana som inletts och övergetts, det kostar ju inget, till skillnad mot sidor på egna domäner och webbhotell. Ytterligare en reflektion: Bryant Alexander talar om förväntan om socialt utbyte som är inbyggd i arkitekturen  – men kan inte den som all annan förväntan även skapa press? Exempelvis människor som blir beroende av facebooklikes…

Parallellt med webbens utveckling har datorspelen blivit allt fler, allt mer utbredda och alltmer varierade. Alltfler människor har erfarenhet av dataspel. En erfarenhet som även kommer att prägla deras upplevelse av, förväntningar på och sätt att förhålla sig till andra former av digitalt berättande. Som global kulturell referens konkurrerar numera datorspel med såväl film som musik, menar Bryant Alexander: att tala om samtida berättande utan att tala om spel är som att beskriva berättande utan att vidgå film, det talade ordet eller tryckta media – och de olika medierna refererar till varandra.

Spel har redan fått fungera som bärare av berättelser och ses alltmer som sådana. Spelvärlden rymmer en mångfald, bland annat vad gäller genrer – pussel, sport, strategi, action osv – men även vad gäller plattformar. (Jämfört med sociala media är dock mångfalden i sistnämnda hänseende inte lika lättillgänglig – det kan bland annat krävas investering i olika typer av fysiska plattformar).

Två genrer eller designinriktningar som kan vara särskilt relevanta för digitalt berättande är serious games – seriösa spel som har fler syften än att underhålla – och virtuella världar (exempelvis Second Life) som handlar om att utforska rymder och bygga plattformer, utan några egentliga fördefinierade mål.

Det finns förstås även hybridformer och överlappningar mellan genrer. Ett aktuellt exempel är användningen av bygg- och äventyrsspelet Minecraft i stadsplaneringsprojekt, där ungdomar görs delaktiga i utvecklingen av världens växande städer, det hela började med projektet Mina kvarter.

Just nu dras 300 liknande projekt igång för att rusta upp offentliga platser i olika utvecklingsländer, för FN:s räkning söker Svensk Byggtjänst 600 gamers till projekten, även högskolestudenter är välkomna att medverka.

Jag noterar att Minecraft släpptes 2011, samma år som Alexanders bok gick i tryck, så det är alltför nytt för att nämnas i The New Digital Storytelling. Ett exempel på hur snabbt nya spel dyker upp och etablerar sig. Systersonen brukar spela Minecraft med två kompisar, allt brukar filmas, inklusive spelarnas kommentarer samt egenkomponerad musik innan det läggs ut på youtube – de har i alla fall hunnit få några följare…Ett exempel på hur de olika områden Alexander tagit upp, dvs digitalt berättande och sociala media och spel, kan gripa in i varandra i det han kallar för det nya digitala berättandet – The New Digital Storytelling. Fenomenet Minecraftfilmer på youtube uppvisar också typiska drag som seriell struktur (en serie episoder, uppdelad i olika klipp), personlig närvaro (bl a spelarnas röster), den sociala inramningen – t ex kommentarer på youtube och länkar från andra webbplatser, där de även kan ligga inbäddade och därför på så vis nås via multipla plattformar.

Olika plattformer erbjuder olika möjligheter – men hur tas de tillvara? Nya medier tenderar till en början att användas som de medier man känner till sen tidigare. Janet Murray talar om ”additive art”, en första additiv fas, innan utforskandet av det nya mediets specifika möjligheter tar fart i en andra, expressiv fas. Ett aktuellt exempel är kanske e-boken, som skulle kunna vara ett multimediaprojekt, men ännu så länge snarare tenderar vara en imitation av pappersboken. Ett ämne bland annat David Wilks diskuterat i sin artikel ”Why it’s Too Early for Publishers to Give up on Media-Rich Ebooks” på plattformen Digital Book World. Innan han söker utröna skälen definierar han skillnaden mellan e-böcker och det man kallar för enhanced e-books, varvid sistnämnda ”add other media such as audio and video, and features like navigational interactivity and user-determined engagement tools.” Som enklare och mer självklara för läsare av e-böcker ter sig däremot enligt Wilks länkade innehållsförteckningar samt ”simple text based navigation features include built in dictionaries, live linked indexes, endnote links and, connected to the web, live URLs embedded in the text as references. We take it for granted that most e-reading experiences will enable these features ”.

Nyfiken som jag är lägger jag pappersutgåvan av The New Digital Storytelling åt sidan och laddar ner e-bokutgåvan. Jag förväntar mig inte någon form av enhanced e-book, men tänker att det skulle underlätta med en länkad notförteckning och ett länkat register, eftersom den lärde författaren späckat boken med allehanda referenser.  Blir dessvärre besviken.

Riksdagen noterade i sin rapport En bok är en bok är en bok? (2013) att e-boken än så länge snarare imiterar pappersboken. När även en amerikansk e-bok från 2011 om ett ämne som digitalt berättande på det stora hela inte är så mycket mer än en imitation av pappersutgåvan, är det bara att konstatera att mediet alltjämt befinner sig i en additiv fas.

Samtidigt: med QR-koder har det dykt upp nya möjligheter till överlappning mellan analogt och digitalt. Således erbjuder exempelvis pappersutgåvan av Schlingmanns ”Stå aldrig still” en mer multimedial upplevelse än mången e-bok, iaf för läsaren som är utrustad med en mobil inkl.QR-läsare, eftersom Schlingmann lagt in diverse mediaklipp i form av QR-koder.

 

 

 

 

 

 

Kommentera