Digitalt berättande från början

Som Bryant Alexander konstaterat, sÃ¥ är det lite av en definitionsfrÃ¥ga sen när man kan börja tala om digitalt berättande. I den mÃ¥n man tar spel i beaktande skulle början kunna dateras till 60-talet och Spacewar. Är byggandet av världar ett kriterium sÃ¥ hamnar man istället i sent 70-tal, den tidiga internetÃ¥ldern dÃ¥ de första virtuella världarna dök upp i form av MUDs (Multi-User Dimensions) textbaserade rollspel. Mer allmänt vedertaget är dock 80-talet, inte minst med uppkomsten av hypertextfiktion – en annorlunda form av berättande, där läsaren/användaren kunde navigera själv genom att välja mellan olika länkar, istället för att som i exempelvis kapitelromanen följa en given väg. Upplevelsen beskrivs mÃ¥lande men träffande av Alexander som lite av en hybrid mellan att utforska en rymd (som ett museum, en park eller en stad), att lösa gÃ¥tor (vilken väg kommer bli mest givande) och att läsa ett libretto (bygga upp en föreställning).
Interaktiv fiktion (IF), datorspel där användaren lägger in kommandon för att ta sig fram och kan möta olika rollfigurer, förvärva olika objekt lösa gÃ¥tor, blev ocksÃ¥ alltmer populära under Ã¥ttiotalet – lÃ¥t vara att urtypen, Adventure, redan skapades 1975.
Beröringspunkterna mellan hypertext och interaktiv fiktion som plattformar för digitalt berättande är uppenbara: båda är i huvudsak textbaserade och i båda blir läsaren/användaren medskapande genom att välja sin egen väg.
PÃ¥ nittiotalet uppstod nya möjligheter att jobba med digitalt berättande i form av hypertextfiktion via webben – som i sig är en gigantisk hypertext. Vilket webdesignverktyg som helst, alltifrÃ¥n Notepad till Dreamweaver, kunde även användas som verktyg för att skapa hypertextberättelser. En del bestod av en uppsättning relativt enkla, statiska webbsidor med olika länkar och i huvudsak textbaserat innehÃ¥ll. Andra projekt som exempelvis Dream Methods, byggde multilineära berättelser med hjälp av Flash och kombinerade ljud, text, bilder och animation.
Det var ocksÃ¥ under nittiotalet som själva begreppet ”digitalt berättande” kom att lanseras  – inte i samband med nÃ¥gon av de nämnda berättarformerna, utan istället i samband med vad som snarast skulle kunna kallas för en typ av folkbildningsprojekt. En aktivistgrupp i Kalifornien hade skapat en tre dagars workshop där deltagare utan nÃ¥gra som helst förkunskaper fick lära sig använda digital video för att skapa en kort berättelse.  Snart kom fokus att ligga pÃ¥ personligt, biografiskt berättande. Alexander citerar (engelsksprÃ¥kiga) wikipedias definition av begreppet digital storytelling, som just tar fasta pÃ¥ att det rör sig om att lÃ¥ta vanliga människor berätta om sina liv med hjälp av digitala verktyg.

Den sistnämnda innebörden av begreppet verkar ocksÃ¥ ha fÃ¥tt fäste i Sverige. För nÃ¥gra dagar sedan var jag ute i en skola för att hÃ¥lla i en skrivarverkstad och nämnde för klassförestÃ¥ndaren att jag just hÃ¥ller pÃ¥ att fördjupa mig i ämnet digitalt berättande. Hon associerade varken till hypertext eller appar – utan just till kurser i att arbeta biografiskt med video, nÃ¥got hon sett i utbudet hos DI eller Filminstitutet för nÃ¥gra Ã¥r sedan.

Sen kan man ju frÃ¥ga sig om det ena behöver utesluta det andra – mÃ¥ste biografiskt berättande exempelvis vara lineärt? Det beror förstÃ¥s pÃ¥ hur berättaren vill se pÃ¥ sitt liv. Samt, inte att förglömma, hur mycket tid berättaren har pÃ¥ sig…Vad gäller medier och verktyg tycks det sen alltid till viss del bero pÃ¥ vÃ¥r vision hur vi brukar dem.

Jag passar på att länka till vår inte direkt överdrivet lineära nobelpristagare, apropos hur mångsidiga och gåtfulla så kallade vanliga människor kan vara, en mental hypertext.

En filosofisk frÃ¥ga: definierar vi hypertext som lexia, innehÃ¥llsbestÃ¥ndsdelar, med olika länkar – vad är dÃ¥ sprÃ¥ket, med sina ord som kan länkas Ã¥t olika hÃ¥ll? Finns inte redan här själva idén?

För er som undrar över denna blogs domännamn kommer slutligen en länk till en hypertexthaiku. (Inom parentes: ursprungsgenren, japansk haiku, drar fördel av att skrivas pÃ¥ ett sprÃ¥k som rymmer en ovanlig mÃ¥ngfald associativa länkar. Snart sagt varje ord är som en rysk docka, dvs utgör en homonym – till skillnad mot svenskan som bara har enstaka homonymer, sÃ¥som ordet ”fil”.Lägg därtill japanskt skriftsprÃ¥ks speciella uppbyggnad som bidrar med ytterligare mentala förgreningar. Hypertexthaiku pÃ¥ västerländska sprÃ¥k leder pÃ¥ sätt och vis till att man kommer närmare ursprungsgenrens associativitet, om än pÃ¥ en annan väg)

Kommentera